Renässansen
Renässansen som inleds under 1300-talet (olika för olika länder), medförde en förnyelse av synen på människan. Medeltidens tunga livssyn och livsförnekelse och det andliga vände sig istället utåt mot att öppna upp sina sinnen och att ha en mer positiv syn på livet. Dörrarna till de sensuella njutningarna öppnades och det blev allt viktigare att försköna kroppen. Renässansen betyder just tillbaka till antiken, och som jag skrev tidigare var grekerna mästare på parfymer och var kända inom det sköna njutningsfulla livet.
Destillationstekniken hade samtidigt gått framåt i utvecklingen vilket medförde att det nu dessutom var möjligt att utvinna fler doftämnen med hjälp av alkohol med högre koncentration. Under renässansen ansågs parfymörsyrket så betydelsefullt att det fodrades fyra års lärlingstid och tre års självständig yrkes övning innan han blev master parfymör.
Parfymkonsten fick dock inte enbart dess doft ingredienser från Asien, Afrika och Europa utan även i den nya världen. Christopher Columbus förde med sig kunskap och nya blandningar och råvarorna (ofta kryddor) som var mycket attraktiva och jakten på dem ledde till stridigheter. De nya tidigare okända parfymråvaror från nya världen var bland annat perubalsam, bävergäll och guakalvedharts. Nu hade också parfymen spridit sig till Italien och under den här epoken dominerade Venedig helt handeln med länderna längre österut. De garanterade införseln av balsam, gummiharts, exotiska frukter, kamfer, muskot, kanel, sandelträ och andra sällsynta dyrbara varor. Det var främst florentinska bankirer och skeppsredare från Venedig eller Genua som byggde upp dessa förmögenheter med handeln.
Även den franske kungen Karl V lät på 1300 talet plantera kryddväxter, lavendel och salvia för att det skulle destilleras som doftvatten. Genom handelns uppsving och uppkomsten av den kulturella elit som det franska hovet främjade, kom framställningen och spridningen av inhemska parfymer att spridas. Nu blev det också allt vanligare att använda parfymen till vardagsbruk.
På 1400 talet kom parfymtillverkningen igång på allvar och skinn till handskar gneds in med ambra, mysk och sibetsolja. Handsktillverkningen kom allt mer till att kopplas samman med parfymens gyllene tid. Det startade med Katarina av Medici som var drottning av Frankrike. Hon tålde inte lukten av läder. Hon lät parfymera sina tjugotals par handskar som hon varje år köpte från Grasse. Hennes florentinske parfymör René Tombarelli var den första ägaren av ett parfymeri i Grasse, vars ättlingar idag innehar en fabrik där. Drottningens parfymerade handskar blev ett stort mode i aristokratin och blev dominerande i fem sekler.
Om det är någon person i historien vi ska tacka för att Frankrike blivit så stora inom parfymtillverkningen så är det just Katarina av Medici. Hon var mycket engagerad i både stadskonst och kultur. Katarinas kulturförmedlande verksamhet sträckte sig ända ner till staden Grasse som på den tiden levde av fåravel och framställning av skinn. Genom hennes uppbrott med parfymerade handskar startade hon upp blomodlingar i staden som kom att bli centrum för fransk parfymtillverkning.
Destillationstekniken hade samtidigt gått framåt i utvecklingen vilket medförde att det nu dessutom var möjligt att utvinna fler doftämnen med hjälp av alkohol med högre koncentration. Under renässansen ansågs parfymörsyrket så betydelsefullt att det fodrades fyra års lärlingstid och tre års självständig yrkes övning innan han blev master parfymör.
Parfymkonsten fick dock inte enbart dess doft ingredienser från Asien, Afrika och Europa utan även i den nya världen. Christopher Columbus förde med sig kunskap och nya blandningar och råvarorna (ofta kryddor) som var mycket attraktiva och jakten på dem ledde till stridigheter. De nya tidigare okända parfymråvaror från nya världen var bland annat perubalsam, bävergäll och guakalvedharts. Nu hade också parfymen spridit sig till Italien och under den här epoken dominerade Venedig helt handeln med länderna längre österut. De garanterade införseln av balsam, gummiharts, exotiska frukter, kamfer, muskot, kanel, sandelträ och andra sällsynta dyrbara varor. Det var främst florentinska bankirer och skeppsredare från Venedig eller Genua som byggde upp dessa förmögenheter med handeln.
Även den franske kungen Karl V lät på 1300 talet plantera kryddväxter, lavendel och salvia för att det skulle destilleras som doftvatten. Genom handelns uppsving och uppkomsten av den kulturella elit som det franska hovet främjade, kom framställningen och spridningen av inhemska parfymer att spridas. Nu blev det också allt vanligare att använda parfymen till vardagsbruk.
På 1400 talet kom parfymtillverkningen igång på allvar och skinn till handskar gneds in med ambra, mysk och sibetsolja. Handsktillverkningen kom allt mer till att kopplas samman med parfymens gyllene tid. Det startade med Katarina av Medici som var drottning av Frankrike. Hon tålde inte lukten av läder. Hon lät parfymera sina tjugotals par handskar som hon varje år köpte från Grasse. Hennes florentinske parfymör René Tombarelli var den första ägaren av ett parfymeri i Grasse, vars ättlingar idag innehar en fabrik där. Drottningens parfymerade handskar blev ett stort mode i aristokratin och blev dominerande i fem sekler.
Om det är någon person i historien vi ska tacka för att Frankrike blivit så stora inom parfymtillverkningen så är det just Katarina av Medici. Hon var mycket engagerad i både stadskonst och kultur. Katarinas kulturförmedlande verksamhet sträckte sig ända ner till staden Grasse som på den tiden levde av fåravel och framställning av skinn. Genom hennes uppbrott med parfymerade handskar startade hon upp blomodlingar i staden som kom att bli centrum för fransk parfymtillverkning.
